Med ca 20 timmars längdskidåkning, några veckors styrketräning och träningscykling bakom mig kände jag mig laddad. För två veckor sedan körde jag ett lopp på 25 km mellan Falun och Borlänge och överraskades över tiden 2,5 timme. Ur mitt perspektiv, med min knappa erfarenhet och tidigare oförmåga till att träna över huvud taget, såg jag fram emot Tjejvasan.
Väckarklockan ringde 06.00, vi gick upp en halvtimme senare. Maken fixade frukost och jag fixade skidor. Jag öppnade yr.no och stämde av vädret -2 och snö före och efter min beräknade åktid, var prognosen. Barnen väcktes och matsäcken packades. Vi kom iväg 07.55, 5 minuter tidigare än beräknat (!) Vägen upp till Mora gick bra, inte så mycket kö. Intressant var dock att vi passerade Oxbergsavfarten och åkte via Blybergsdammen. Jag har aldrig tidigare åkt på en damm. Häftigt med nära till vatten på ena sidan och jättelångt ner till vatten på andra sidan…
Omvägen var 5m kilometer och tog säkert 20 minuter, hade man åkt den ”rätta vägen” hade det tagit 2 minuter och mätt en sträcka om 500 meter. Men det var iaf kul att se en damm annat än på film!
Vi kom fram till Oxbergsstarten kl 10.15, en timme före start. Perfekt, jag åt lite pastasallad och en banan, gick på toa och kände mig redo. Kl 11 gick jag in i starfållan, den var full, så jag trängde mig in på en plats i mitten. Jag småpratade och skrattade med mina närmsta medtävlande. Underlaget kändes sådär och jag började fundera på min sluttid, hur skulle det gå?
När jag började träna i vinter var mitt mål att ta det lugnt, pausa mycket och ta mig i mål på under 4 timmar. Men när jag insett att min snitthastighet ligger på straxt under 1 timme per mil tänkte jag att jag ska klara mig på mellan 3-3,5 timmar. Efter Falun-Borlängeloppet började jag drömma om 3 timmar, men höll det för mig själv. Väl i startfållan insåg jag att nysnö inte var till min fördel. Jag bestämde mig för att bli nöjd över att hamna på 3,5h.
Spåren var en riktig sörja. Det fanns spår men de var inte bra. I starten var det ca 20 spår i bredd, efter någon kilometer var det 4 kvar. Där trängdes jag bland damer av olika slag, duktiga, mindre duktiga, vackra, svettiga, långsamma, varma, skidandes, klättrandes, alla åkandes i de sörjiga spåren.
Jag blev lite arg, ganska många gånger. Jag hade extremt bakhalt om jag säger att jag stakade mig igenom 3 mil, då ljuger jag. Men det kändes som att jag stakade i 3 mil, för glid, det hade jag! Om man åkte långsamt skulle man hålla sig i de två högra spåren, om man åkte fort skulle man hålla sig till vänster. Många måste lida av dålig självinstinkt, då flest åkare låg i vänsterspår och jag var inte den enda som fick köra om i högerspår. Jag blev också omkörd, såklart, men jag försökte faktiskt hålla undan.
Jag tänkte tankar som att jag måste vara bra dum som betalar för att få köa i dåliga spår med dåligt vallade skidor (som jag själv vallat – vallarproffset!) Väl i Hökberg möttes jag av familjen som hade ett stort plakat som det stod LINDA på. Barnen hade målat det kvällen innan. Jag blev rörd! Men jag var lite ilsk på skidorna, maken (som också är den bästa av vallarexperter – not) rådde mig att gå till vallarboden, men jag ville inte ta den tiden… så jag sprayade med den medhavda fäst-sprayen (tack Hasslund!) Efter flera minuters vallande och prat passerade jag blipp-maskinerna som tog min tid (där av den långsammare tiden på den sträckan).
Bilden kommer från www.vasaloppet.se
Jag passerade varje kontroll lugnt, men svepte i mig allt som kom i min väg. Bulle, blåbärssoppa, buljong och vatten, kaffe, energidryck, inte allt vid varje kontroll, men säkert bra mycket mer än vad andra tog sig tid till. Förutom Vasaloppets två kontroller hade Stadium, LO och ICA var sin kontroll. Jag stannade och försåg mig med förstärkning på alla 5 ställen.
Efter sista kontrollen kände jag mig i bra form, men var glad över ICAs kaffe när det var 3 km kvar. När jag började höra högtalarna nära målet fick jag ny energi. Vid målet såg jag barnen, men inte maken… Plötsligt såg jag honom på andra sidan och han hängde en flaska champagne över min hals! Underbara make! Jag stakade mig i mål med ett stort leende. Ännu gladare blev jag när jag fick min medalj och såg att klockan var 14.20. Det betydde att jag kört över alla förväntan och jag blev överlycklig!
Under hela åkningen tänkte jag – aldrig mer, inte för att jag var trött, utan för att ”kärringarna” var så bökiga och för att spåren var så dåliga… När jag såg min tid tänkte jag om.
Nån som hänger med nästa år? Men kanske kan jag då tänka mig mixat, dvs kortvasan eller halvvasan.
ps (notering för minnet) Jag var i startgrupp 7. Efter ca 30 min blandades vi med startgrupp 6 o efter ytterligare en stund grupp 5. När jag kom ifatt folk från startgrupp 5 var det folk från startgrupp 8 som var ifatt mig. Av vad jag hann uppmärksamma passerade jag 1 person från startgrupp 4. 4 personer från startgrupp 9 passerade mig. Av dessa betraktelser konstaterade jag mig ganska nöjd. Kanske var det dessa funderingar som gjorde att jag orkade staka på lite extra på slutet 
Jag kan bara utgå från mig själv och mina prestationer och en mer tränad Linda skulle nog kunna åka liiite bättre.
